Okej, eftersom jag senast då jag skrev blogg glömde att nämna fredagens största Höjdpunkt, nämligen då jag var på Graffiti café med Céline och fikade så har jag härmed lovat henne att göra ett alldeles unikt inlägg för just henne!
Var börjar vi? Jo; Typ andra dagen i gymnasiet, det var första gången då jag insåg att Céline just existerade och gick i min klass. Helt underbart skönt tycker jag ju självklart idag (eftersom ju Céline är min stora idol och även bär namnet på min absoluta idol inom musikbranchen ;D) , men då var det svaret inte lika självklart om vi säger så. Vi satte oss ner några stycken vid ett bord, eller rättare sagt så blev vi utplacerade vid olika bord med grundtanken att vi alla skulle börja lära känna varandra. Jovisst, eller HUR!! Hmm, såklart hamnade jag vid bordet tillsammans med just Céline och dem som känner henne vet ju hur hon är i sättet. Dock inte lika förståeligt första gången man möter henne. Hur som helst så satt vi där och någon började. Själv berättade jag om mig själv och om min passion till musiken samt Dansen! (då hade jag inte fått reda på att Céline också utövade denna underbara sport). I alla fall, turen går runt till alla vid bordet och hamnar så småningom hos just Céline - allas vår eminenta, pedanta, sofistikierade och uppriktiga "Brud". (lite småkaxigt sådär med fingrarna dragandes genom det långa mörka håret)"JA, jag heter då Céline och för att komma ihåg mitt namn så kan ni ju då tänka på Céline Dion". Det första som passerade genom mitt huvud just då var bara "Åh NEJ! INTE EN SÅN PENTA/BITCH TILL!!" (kanske ska nämnas att jag då precis lämnat högstadiet och en klass bestående av 26 jobbiga, mäkta irriterande småbitchiga pentabrudar) JAG ORKAR INTE MER!! Och inte nog med det så gick leken ut på att gruppen bara skulle bli större och större så att man till slut skulle lära känna alla något sånär. Och då kommer det in en danstjej till och HELT PLÖTSLIGT så hade Céline och denna tjej en jäkla massa att prata om men inte var det någon som frågade mig! HALLÅ?! Och VEM hade dansat LÄNGST?! Nä, nu visste jag i alla fall vem jag skulle undvika under de tre åren i gymnasiet (jo, eller hur Viktoria. Men så lätt blev det ju kanske inte) Första året gick, kanske med en dum komentar eller två. T.ex. (Céline och en tjej babblar som satan samt fnittrar konstant på en av lektionerna. Jag får spader och vänder mig om)"Alltså, GÅR NI I ETTAN ELLER??!!" Öhmm... jo, det var ju just det vi gjorde. En liten ful blick fick man där och sedan var man ju den där helkonstiga tjejen med dåligt temperament. Hur som helst. Ettan gick och vi kom tillbaka efter sommarlovet. Och VEM stod då helt plötsligt alldeles själv, ensam och öde i skolans lokal? Jo, Céline. Men snäll som jag var så kom vi överens att om hon bara betalade mig 600 i månaden så kunde vi väl .... Nä, skämt åsido. Allvarligt taalt så vet jag hur vi började umgås riktigt. Visst att båda två hade dansen. Det hjälpte väl till lite grann men sanningen ärväl också lite den att Céline typ inte riktigt hade någon att ty sig till och då blev det MIG. Ja, lite ironiskt kanske egentligen men så blev det i alla fall. Vi började jobba tillsammans i vetenskapliga metoder, ställde in oss hos Susanna (eller försökte så gått vi kunde i alla fall). Båda klarade av det där äckliga Matte-B provet och tillbringade en hel söndagseftermiddag åt att sitta på Stadsbiblioteket med ett historiearbete som vi skulle skriva och där resultatet blev rätt bra. En hel del fika har det väl också blivit sådär emellanåt, t.ex. på graffiti häromdagen! I trean startade vi upp vårt projektarbete och växte allt starkare tillsammans (GUD, vad töntigt det där lät) I alla fall... allting blev väl kanske inte riktigt som vi tänkt oss då vi kom tillbaka efter sportlovet och det visade sig att hela arbetet (som låg på min dator) hade försvunnit. Börja om från början! Ja, kort sagt. Så kan man väl säga att Céline lärt mig att växa som människa något, vilket hon ska ha en stor eloge för. Vi kan numera snacka om allt mellan himmel och jord, och för er som inte känner henne så väl: Nä, hon är inte någon sån där Penta/Bitch som jag så trodde när vi började gymnasiet. Hon är en helgo tjej med många bra sidor och jag hoppas att vår vänskap kommer att hålla i sig mycket länge!
//
Var börjar vi? Jo; Typ andra dagen i gymnasiet, det var första gången då jag insåg att Céline just existerade och gick i min klass. Helt underbart skönt tycker jag ju självklart idag (eftersom ju Céline är min stora idol och även bär namnet på min absoluta idol inom musikbranchen ;D) , men då var det svaret inte lika självklart om vi säger så. Vi satte oss ner några stycken vid ett bord, eller rättare sagt så blev vi utplacerade vid olika bord med grundtanken att vi alla skulle börja lära känna varandra. Jovisst, eller HUR!! Hmm, såklart hamnade jag vid bordet tillsammans med just Céline och dem som känner henne vet ju hur hon är i sättet. Dock inte lika förståeligt första gången man möter henne. Hur som helst så satt vi där och någon började. Själv berättade jag om mig själv och om min passion till musiken samt Dansen! (då hade jag inte fått reda på att Céline också utövade denna underbara sport). I alla fall, turen går runt till alla vid bordet och hamnar så småningom hos just Céline - allas vår eminenta, pedanta, sofistikierade och uppriktiga "Brud". (lite småkaxigt sådär med fingrarna dragandes genom det långa mörka håret)"JA, jag heter då Céline och för att komma ihåg mitt namn så kan ni ju då tänka på Céline Dion". Det första som passerade genom mitt huvud just då var bara "Åh NEJ! INTE EN SÅN PENTA/BITCH TILL!!" (kanske ska nämnas att jag då precis lämnat högstadiet och en klass bestående av 26 jobbiga, mäkta irriterande småbitchiga pentabrudar) JAG ORKAR INTE MER!! Och inte nog med det så gick leken ut på att gruppen bara skulle bli större och större så att man till slut skulle lära känna alla något sånär. Och då kommer det in en danstjej till och HELT PLÖTSLIGT så hade Céline och denna tjej en jäkla massa att prata om men inte var det någon som frågade mig! HALLÅ?! Och VEM hade dansat LÄNGST?! Nä, nu visste jag i alla fall vem jag skulle undvika under de tre åren i gymnasiet (jo, eller hur Viktoria. Men så lätt blev det ju kanske inte) Första året gick, kanske med en dum komentar eller två. T.ex. (Céline och en tjej babblar som satan samt fnittrar konstant på en av lektionerna. Jag får spader och vänder mig om)"Alltså, GÅR NI I ETTAN ELLER??!!" Öhmm... jo, det var ju just det vi gjorde. En liten ful blick fick man där och sedan var man ju den där helkonstiga tjejen med dåligt temperament. Hur som helst. Ettan gick och vi kom tillbaka efter sommarlovet. Och VEM stod då helt plötsligt alldeles själv, ensam och öde i skolans lokal? Jo, Céline. Men snäll som jag var så kom vi överens att om hon bara betalade mig 600 i månaden så kunde vi väl .... Nä, skämt åsido. Allvarligt taalt så vet jag hur vi började umgås riktigt. Visst att båda två hade dansen. Det hjälpte väl till lite grann men sanningen ärväl också lite den att Céline typ inte riktigt hade någon att ty sig till och då blev det MIG. Ja, lite ironiskt kanske egentligen men så blev det i alla fall. Vi började jobba tillsammans i vetenskapliga metoder, ställde in oss hos Susanna (eller försökte så gått vi kunde i alla fall). Båda klarade av det där äckliga Matte-B provet och tillbringade en hel söndagseftermiddag åt att sitta på Stadsbiblioteket med ett historiearbete som vi skulle skriva och där resultatet blev rätt bra. En hel del fika har det väl också blivit sådär emellanåt, t.ex. på graffiti häromdagen! I trean startade vi upp vårt projektarbete och växte allt starkare tillsammans (GUD, vad töntigt det där lät) I alla fall... allting blev väl kanske inte riktigt som vi tänkt oss då vi kom tillbaka efter sportlovet och det visade sig att hela arbetet (som låg på min dator) hade försvunnit. Börja om från början! Ja, kort sagt. Så kan man väl säga att Céline lärt mig att växa som människa något, vilket hon ska ha en stor eloge för. Vi kan numera snacka om allt mellan himmel och jord, och för er som inte känner henne så väl: Nä, hon är inte någon sån där Penta/Bitch som jag så trodde när vi började gymnasiet. Hon är en helgo tjej med många bra sidor och jag hoppas att vår vänskap kommer att hålla i sig mycket länge!
//
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar