Min godhjärtade pappa

Man blir lite sugen.
Gårdagen var typ helmysko. Vi hann inte köra mer än ut på "stora vägen" i Rydebäck klockan tjugo över 7 på morgonen då vi (mamma, pappa och jag) såg en stor hund som kom kutande i snabb fart rätt ut på vägen. Den stannade mitt mellan filerna och stirrade runt. Det var så synd om den. Det var en rejäl schäferliknande mörkhårig sak. Pappa stannade bilen och klev ur och då kom hunden glatt fram och kelade lite. Vad ska man göra? Hade vi lämnat den där mitt på vägen (Obs! Ingen ägare i närheten - den var helt Själv!) så hade den blivit påkörd eller något liknande. Så pappa öppnade bagageluckan till bilen och hunden hoppade glatt in... jaha! Och nu hade vi en hund i bilen. Pappa svängde runt och körde bort till ett litet hus längst med vägkanten, ringde på... men Ingen ville öppna. Och det fastän det lös i hela huset.
Stackars hund, den bara pep och pep och tittade på mig med sina stora, bruna, fina ögon.
Det fanns inte mycket mer att göra än att köra till sidan och ringa ett samtal till farbror polisen. De har ju själva sina "arbetshundar" och de bor ju någonstans. Dessutom så visste pappa att de hade någon typ av hundgård/avlämningsplats för hundar inne i stan.
Polisen svarade... mmhhmmm.... nähe.
Jag och mamma var tvugna att komma iväg till arbetet och det slutade med att pappa fick ta med den stackars hunden till jobbet! Där (har jag fått höra i efterhand) fixade han till ett koppel, rastade hunden, som för övrigt visade sig vara en tik, och gav henna vatten och en filt att ligga på. Strax efter nio kom sedan en hundförare och hämtade hunden... vad som hände sen? Ja, det är ännu ett mysterium. Jag hoppas bara att hon har det bra där hon är.