Lyssna ... och känn

Musiken hjälper mig fortfarande. Vart leder vägen?
Jag vet att jag alltid är kapabel till att resa mig upp - stå på mina egna utan att behöva luta mig på någon annan. Jag faller inte. Igårkväll gjorde jag dock. Det var som om allt jag hållt inom mig, i hopp om att få glömma, bara rann över mig. Musikens förtjänst igen.
Det där speciella bandet som jag gjorde för så länge sedan hjälper mig att koppla av och komma bort lite - så att jag bara kan få vara för mig själv en liten stund. Jag orkade dock inte särskillt länge... det sprack. Men samtidigt var det skönt. En slags befrielse.
Och så kommer de där sms:n ... kan jag tro på det förresten? Varför är det aldrig synd om mig!? Tyvärr kan jag inte känna medlidande. Inte nu. Nu är det min tur att vara ledsen.
Visst gör det inte lika ont längre men jag kan bara inte få det ur tankarna - och för tillfället så är det det Enda jag vill just nu. Jag vill kunna koncentrera mig på mig själv, helt och hållet.
Musiken flödar.
Får se vad det blir av dagen.
// "If walls could talk"